Jag och Lina Neidestam i SVT, inslaget handlade om kvinnliga serietecknare på frammarsch

Jag får ofta frågan hur det känns att vara kvinnlig serietecknare. Senast fick jag frågan på årets nyårsfest. Därför tänkte jag att jag skulle svara på frågan i ett blogginlägg!

Det har blivit debatt om tecknaren Jan Lööf, och bristen på kvinnliga figurer i hans böcker. Nina Ruthström skriver om det HÄR, på litteraturmagazinet.se, Lady Dahmer skriver om det HÄR. Bloggkommentatorerna har även skrivit om det, och bloggaren Underbaraclara tar upp ett liknande ämne, bristen på kvinnliga karaktärer i nöjesindustrin.

Jag nämner Jan Lööf-debatten eftersom dom två sakerna hör ihop. Tyvärr är den uttjatade frågan ”Hur känns det att vara kvinnlig serietecknare?” relevant. Jan Lööf var en typisk favorit hos mig när jag var barn, jag älskar hans berättelser. Men det fanns inga kvinnor med i böckerna. Inga alls. Jag läste även Tintin, Lucky Luke, Smurfarna etc, och det var samma sak där: Inga kvinnor alls. Jag hängde som en utsvulten vid dom få serierutor som innehöll kvinnor och läste dom om och om igen – Cancandansarna i Lucky Luke, Madame Castafiore i Tintin, Smurfan.

Det var väldigt torftigt. Jag är född 1984 och växte upp under åttio-och nittiotalet, och det började komma fram kvinnliga serietecknare först vid den tiden. Av någon anledning tecknade inga av dom manliga serietecknarna roliga kvinnliga karaktärer, möjligtvis med undantag för Bröderna Hernandez. Jag minns när jag upptäckte Lena Ackebo och Julie Doucet, vilken lycka! Äntligen tecknade karaktärer som drack öl, klagade över sina vänner, hade glasögon, OCH VAR KVINNOR!

Idag finns det många kvinnliga serietecknare, speciellt i Norden. Åker man till andra länder blir man fortfarande sedd som udda. Och när jag var arton och hängde på Serieteket och gjorde fanzine var jag garanterat den enda tjejen. Men faktum är att en av anledningarna till att jag gör serier idag, är på grund av bristen på kvinnliga karaktärer, jag blev helt enkelt tvungen att fylla ut rutorna. Och det behövs, fortfarande går det tre killar på varje tjej i tecknad barnfilm t.ex.

Som svar på den första frågan säger jag som Malin Biller: ”Förutom att brösten är i vägen när man ska rita så känns det BRA!”

Share →

6 Responses to Hur känns det att vara kvinnlig serietecknare? Om kvinnor och tecknade serier

  1. Doktor Spinn skriver:

    En av få kvinnliga figurer i Tintin var ju Bianca Castafiore, näktergalen. Underbar karaktär!

  2. Julia skriver:

    Ja exakt, Madame Castafiore! Jag älskade henne! Och hennes sång som alltid förstörde stämningen haha

  3. Håkan skriver:

    Modesy Blaise förtjänar att nämas i sammanhanget. Hon är inte bara en seriefigur vid sidan av som de flesta andra kvinliga seriefigurer utan huvudpersonen. Serien är dessutom skriven av en man. Men för sin tid var den ett undantag.

    • Julia skriver:

      Jag gillade aldrig Modesty Blaise. Men så har jag heller aldrig fastnat för superhjälteserier, som den serien väl kan kallas? Brenda Star eller vad hon hette gillade jag däremot! Och serierna i gamla Starlettidningar.

      • Håkan skriver:

        Nej, det är klart. Gillar man inte genren eller handlingen spelar det inge roll vem som är huvudperson.