Det är ledsna dagar för oss stockholmare just nu. Jag är född och uppvuxen i Söderort och på Södermalm i Stockholm, och har alltid älskat den här staden. Vissa kallar den kylig och klagar på stressen och det likriktade modet. Vissa hyllar närheten till vattnet och den vackra naturen. Jag håller med om allt, både det negativa och det positiva. Förra fredagen förändrades dock Stockholm för alltid. Terrordådet som drabbade oss kommer aldrig att glömmas bort.

Tyvärr befann jag mig mitt i händelsernas centrum förra fredagen, då jag var och shoppade vid Centralen. Jag var på Cubus vid Sergels torg kl. 15.00, drygt hundra meter från platsen där terrordådet skedde. En av tjejerna som jobbade på Cubus hoppade plötsligt upp på kassadisken och sa att dom hade låst alla dörrar och att ingen skulle släppas ut. ”En lastbil har kört in i Åhléns City” var förklaringen. Kaos utbröt och alla började kolla sina mobiler efter nyheter. Flera dagstidningar och kvällstidningar spred vidare det falska ryktet om att skottlossning hade utbrutit på Drottninggatan, vilket bara ökade på den skräckslagna stämningen. Vi satt inlåsta, ungefär fyrtio personer, i någon timme. Sedan utrymdes lokalen av polisen och vi uppmanades att springa mot Hamngatan. Och vi sprang.

Det är så sorgligt att en enda människa kunde skrämma upp så många. Vi sprang en stor folkhop längs Hamngatan, ned mot Kungsträdgården. Där hovrade en helikopter i luften och flera ambulanser körde förbi. Folk gick och stod och verkade inte veta riktigt vad de skulle göra. Då visste ingen ännu att ett flertal personer hade dödats och skadats uppe på Drottninggatan.

Jag är så ledsen för offren för den här attacken. Och jag är så otroligt glad och lättad samtidigt, över att jag inte råkade befinna  mig ett par gator upp. Det är en märklig, dubbel känsla. Nu vill jag bara vara hemma, och umgås med Hugo (som sån tur var inte var med mig på stan den dagen). Ta hand om er därute.

 

Share →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *