Det är ledsna dagar för oss stockholmare just nu. Jag är född och uppvuxen i Söderort och på Södermalm i Stockholm, och har alltid älskat den här staden. Vissa kallar den kylig och klagar på stressen och det likriktade modet. Vissa hyllar närheten till vattnet och den vackra naturen. Jag håller med om allt, både det negativa och det positiva. Förra fredagen förändrades dock Stockholm för alltid. Terrordådet som drabbade oss kommer aldrig att glömmas bort.

Tyvärr befann jag mig mitt i händelsernas centrum förra fredagen, då jag var och shoppade vid Centralen. Jag var på Cubus vid Sergels torg kl. 15.00, drygt hundra meter från platsen där terrordådet skedde. En av tjejerna som jobbade på Cubus hoppade plötsligt upp på kassadisken och sa att dom hade låst alla dörrar och att ingen skulle släppas ut. ”En lastbil har kört in i Åhléns City” var förklaringen. Kaos utbröt och alla började kolla sina mobiler efter nyheter. Flera dagstidningar och kvällstidningar spred vidare det falska ryktet om att skottlossning hade utbrutit på Drottninggatan, vilket bara ökade på den skräckslagna stämningen. Vi satt inlåsta, ungefär fyrtio personer, i någon timme. Sedan utrymdes lokalen av polisen och vi uppmanades att springa mot Hamngatan. Och vi sprang.

Det är så sorgligt att en enda människa kunde skrämma upp så många. Vi sprang en stor folkhop längs Hamngatan, ned mot Kungsträdgården. Där hovrade en helikopter i luften och flera ambulanser körde förbi. Folk gick och stod och verkade inte veta riktigt vad de skulle göra. Då visste ingen ännu att ett flertal personer hade dödats och skadats uppe på Drottninggatan.

Jag är så ledsen för offren för den här attacken. Och jag är så otroligt glad och lättad samtidigt, över att jag inte råkade befinna  mig ett par gator upp. Det är en märklig, dubbel känsla. Nu vill jag bara vara hemma, och umgås med Hugo (som sån tur var inte var med mig på stan den dagen). Ta hand om er därute.

 

Nu är vår bebis två månader gammal och han heter Hugo! Han är en glad och nöjd liten kille. Vi hänger mest hemma, än så länge är gosedjurskaninen och nappen tillräckligt spännande. Det är väldigt härligt att vara mamma faktiskt, även om sömnen är minimerad! Har fått helt nya perspektiv på ordet ”sömnbrist”. Jag längtar tills det är ännu mer vår och vi kan sitta ute och leka i solen och värmen. Hej så länge.

Hej kära bloggen, här har det varit tyst ett tag. Vår nya barnbok Bruno 3000 ”Klubben” släpps den 14:e mars och går redan att bevaka HÄR! Författaren Åsa Anderberg Strollo berättar om nya boken, och om papparollen som Brunos pappa har i nya numret av tidningen Vi Läser.

Jag har även haft ett uppehåll från det mesta eftersom vi har fått en liten bebis, en pojke som föddes kl. 23.50 den 7 januari 2017. Allt har gått jättebra och det känns helt fantastiskt att få lära känna den lille. Det har varit sex intensiva veckor och inte mycket annat har hunnits med än att amma, natta, bära, trösta etc! Knappt ett enda foto har jag tagit, därför lägger jag upp en gammal bild här. Vi får se hur det nya mammalivet går, med att vara mammaledig. Jag har redan hunnit rita lite, lusten till att jobba kreativt har inte försvunnit, inte än i alla fall…

 

Looking for something?

Use the form below to search the site:


Still not finding what you're looking for? Drop us a note so we can take care of it!

Visit our friends!

A few highly recommended friends...