Laddar inlägg…
  • Inspirationsplatser för bra historier

    juliathorellpress

    Om inspirationsplatser för bra historier.

    Ibland är jag så trött och oinspirerad. Det kanske har varit för mycket jobb, för mycket deadlines eller en massa inbjudningar och sociala saker i privatlivet (sånt blir en också trött av). Den här tiden på året, maj och juni, brukar faktiskt vara sån tid för mig. Allting exploderar i naturen, alla kollegor bjuder in till vernissage och sommarmingel, deadlines hopar sig och det är bara tre veckor till midsommar…

    Det är mycket att klämma in, den här vackraste tiden på året. Men då! Det är då jag drar till inspirationsplatser! Inspirationsplatser är ju olika för alla, men för mig är dom oftast i naturen. För några helger sedan var jag på vårt sommarställe, där det finns ett väldigt vackert fågeltorn. Förutom det en massa kohagar, en gammal kvarn, tusen bokträd som svajar i vinden ensamma lador.

    Det finns vissa platser som är bättre än andra på den här jorden, och fågeltornet är ett av dom. Det ligger precis intill ett kärr, och där brukar tranor mellanlanda. För att ta mig dit måste jag cykla flera mil, och ha med matsäck. Sista biten går jag till fots, inga människor i sikte. Det är aldrig någon i fågeltornet. Bara fåglar. En gång när jag var där hade gulärlor byggt bo, mitt i tornet.

    Så kan jag sitta där med matsäcken och spana ut över kärret och ängarna, timme ut och timme in. Inga ljud förutom vinden och fåglarna. Inget folk, inga måsten.

    Där hittar jag inspiration. Bilden ovanför är från fågeltornet förra sommaren. Jag vet att det är en fånig bild, men jag gillar den.

  • Det är dags för en ny sorts berättelser

    Stina Wirsén har svarat på kritiken mot hennes tecknade barnfilm Liten Skär och alla små Brokiga.

    Hon skriver att hon har inspirerats av afrikansk, karibisk och asiatisk bildkonst när hon gjorde karaktären Lilla Hjärtat, sydafrikanska dockor och träskskulpturer från Uganda. Hon nämner den problematiska anglosaxiska bildkulturen, som har en historia av att reproducera rasistiska bilder, och säger att det är synd att filmen tolkas i den kontexten och inte i en bredare, mer universell kontext.”Mina kritiker har begränsad utblick”, skriver hon.

    Bild från Stina Wirséns film

    Problemet är att Stina Wirsén framför allt rör sig i en bildtradition för barn, ett bildberättande, som oavsett hur man väljer att tolka det har en historia av att återberätta rasistiska stereotyper.

    Jag minns väldigt många sådana från tecknade filmer och serier i barndomen. T.ex. den lilla dockan i Kalle Ankas jul som visas i SVT varje år.

    Eller karaktärer i tecknade Tom & Jerryfilmer, den svarta husan eller den här som jag hittade på Internet.

    Den här affischen t.ex..

    Eller varför inte, en serie som har debatterats mycket på sistone: Tintin i Kongo.

    Det finns hur många exempel som helst, det här var bara dom första jag kom på när jag googlade på Internet. Problemet som jag ser det, är inte mängden rasistisk barnkultur som redan finns och som utlånas på statliga bibliotek eller sälj i affärer. Det finns högar av sexistiska barnberättelser också, och när det gäller serier så finns det hur mycket att säga om kvinnosynen där som helst. Det kommer alltid att finnas, det går inte att censurera eller förbjuda. Och böckerna kan ha ha en hög kvalitet även om man måste vara lite äldre för att förstå sammanhangen.

    Problemet som jag ser det är att den här typen av berättelser fortfarande reproduceras idag.

    Även om Stina Wirséns film säkert är bra och är gjord i all välmening så framstår filmkaraktären i marknadsföringen som stereotyp och rasistisk, i en rakt nedstigande bildtradition.

    Det är därför jag inte är intresserad av att följa bildtraditioner. Har aldrig varit. Jag tycker att det är dags för en ny sorts berättelser!