-
Hur känns det att vara kvinnlig serietecknare? Om kvinnor och tecknade serier
Jag och Lina Neidestam i SVT, inslaget handlade om kvinnliga serietecknare på frammarsch
Jag får ofta frågan hur det känns att vara kvinnlig serietecknare. Senast fick jag frågan på årets nyårsfest. Därför tänkte jag att jag skulle svara på frågan i ett blogginlägg!
Det har blivit debatt om tecknaren Jan Lööf, och bristen på kvinnliga figurer i hans böcker. Nina Ruthström skriver om det HÄR, på litteraturmagazinet.se, Lady Dahmer skriver om det HÄR. Bloggkommentatorerna har även skrivit om det, och bloggaren Underbaraclara tar upp ett liknande ämne, bristen på kvinnliga karaktärer i nöjesindustrin.
Jag nämner Jan Lööf-debatten eftersom dom två sakerna hör ihop. Tyvärr är den uttjatade frågan ”Hur känns det att vara kvinnlig serietecknare?” relevant. Jan Lööf var en typisk favorit hos mig när jag var barn, jag älskar hans berättelser. Men det fanns inga kvinnor med i böckerna. Inga alls. Jag läste även Tintin, Lucky Luke, Smurfarna etc, och det var samma sak där: Inga kvinnor alls. Jag hängde som en utsvulten vid dom få serierutor som innehöll kvinnor och läste dom om och om igen – Cancandansarna i Lucky Luke, Madame Castafiore i Tintin, Smurfan.
Det var väldigt torftigt. Jag är född 1984 och växte upp under åttio-och nittiotalet, och det började komma fram kvinnliga serietecknare först vid den tiden. Av någon anledning tecknade inga av dom manliga serietecknarna roliga kvinnliga karaktärer, möjligtvis med undantag för Bröderna Hernandez. Jag minns när jag upptäckte Lena Ackebo och Julie Doucet, vilken lycka! Äntligen tecknade karaktärer som drack öl, klagade över sina vänner, hade glasögon, OCH VAR KVINNOR!
Idag finns det många kvinnliga serietecknare, speciellt i Norden. Åker man till andra länder blir man fortfarande sedd som udda. Och när jag var arton och hängde på Serieteket och gjorde fanzine var jag garanterat den enda tjejen. Men faktum är att en av anledningarna till att jag gör serier idag, är på grund av bristen på kvinnliga karaktärer, jag blev helt enkelt tvungen att fylla ut rutorna. Och det behövs, fortfarande går det tre killar på varje tjej i tecknad barnfilm t.ex.
Som svar på den första frågan säger jag som Malin Biller: ”Förutom att brösten är i vägen när man ska rita så känns det BRA!”
11 januari, 2013
Jag heter Julia och jobbar som illustratör, serieskapare och barnboksförfattare. Jag är verksam i Stockholm. Jag har gett ut tolv böcker hittills, barnböckerna Siv och Ottos önskelista, Julias värld, Guldlock och Bruno 3000. Jag har även gjort två serieromaner för vuxna, Juni och Fri kärlek. Juni blev nominerad till årets svenska seriealbum, Urhunden. År 2020 gjorde jag julskyltningen till H&M och ARKET som visades i butiker över hela världen och även syntes på deras hemsida och sociala medier. Jag illustrerar till förlag, tidningar och trycksaker, leder workshops, föreläser och undervisar. Kontakta mig gärna för uppdrag! info@juliathorell.com