Laddar inlägg…
  • Det är dags för en ny sorts berättelser

    Stina Wirsén har svarat på kritiken mot hennes tecknade barnfilm Liten Skär och alla små Brokiga.

    Hon skriver att hon har inspirerats av afrikansk, karibisk och asiatisk bildkonst när hon gjorde karaktären Lilla Hjärtat, sydafrikanska dockor och träskskulpturer från Uganda. Hon nämner den problematiska anglosaxiska bildkulturen, som har en historia av att reproducera rasistiska bilder, och säger att det är synd att filmen tolkas i den kontexten och inte i en bredare, mer universell kontext.”Mina kritiker har begränsad utblick”, skriver hon.

    Bild från Stina Wirséns film

    Problemet är att Stina Wirsén framför allt rör sig i en bildtradition för barn, ett bildberättande, som oavsett hur man väljer att tolka det har en historia av att återberätta rasistiska stereotyper.

    Jag minns väldigt många sådana från tecknade filmer och serier i barndomen. T.ex. den lilla dockan i Kalle Ankas jul som visas i SVT varje år.

    Eller karaktärer i tecknade Tom & Jerryfilmer, den svarta husan eller den här som jag hittade på Internet.

    Den här affischen t.ex..

    Eller varför inte, en serie som har debatterats mycket på sistone: Tintin i Kongo.

    Det finns hur många exempel som helst, det här var bara dom första jag kom på när jag googlade på Internet. Problemet som jag ser det, är inte mängden rasistisk barnkultur som redan finns och som utlånas på statliga bibliotek eller sälj i affärer. Det finns högar av sexistiska barnberättelser också, och när det gäller serier så finns det hur mycket att säga om kvinnosynen där som helst. Det kommer alltid att finnas, det går inte att censurera eller förbjuda. Och böckerna kan ha ha en hög kvalitet även om man måste vara lite äldre för att förstå sammanhangen.

    Problemet som jag ser det är att den här typen av berättelser fortfarande reproduceras idag.

    Även om Stina Wirséns film säkert är bra och är gjord i all välmening så framstår filmkaraktären i marknadsföringen som stereotyp och rasistisk, i en rakt nedstigande bildtradition.

    Det är därför jag inte är intresserad av att följa bildtraditioner. Har aldrig varit. Jag tycker att det är dags för en ny sorts berättelser!

  • Liten Skär och alla små Brokiga – en film som gör mig arg

    Liten-Sk_r-och-alla_967244cIllustration: Stina Wirsén

    Det har blåst upp en stormig debatt kring Stina Wirséns animerade barnfilm Liten Skär och alla små Brokiga. Jag reagerade med magen när jag såg bilden på filmens huvudkaraktärer första gången, blev arg och upprörd. Filmens karaktär Lilla Hjärtat är tecknad på ett stereotypt och rasistiskt sätt som man får gå tillbaka till femtiotalet för att hitta en motsvarighet till. Kolsvart i hyn och med skrämmande ögonvitor utan pupiller skiljer sig karaktären nämnvärt från dom andra, mer gulliga.

    Genom att reproducera den här typen av rasistiska stereotyper i barnfilm befäster man skillnaden mellan olika barn, istället för att avdramatisera den (vilket hela syftet med filmen var om jag har förstått det rätt). Det är enligt mig en av illustratören viktigaste uppgifter att INTE föra vidare rasistiska och sexistiska stereotyper, utan att alltid ifrågasätta och vara medveten om vilken bild det är man förmedlar.

    Stina Wirsén är en av våra mest välkända illustratörer och jag hade henne som mycket uppskattad gästlärare på Konstfack. Jag gillar verkligen hennes grejer men förstår inte riktigt hur hon tänkte med den här karaktären. Något måste ha gått snett i bildkommunikationen eftersom så många blivit upprörda. Min professor Joanna Rubin Dranger har skrivit en mycket bra artikel om filmen HÄR och min lektor Ann Forslind har tillsammans med Gunna Grähs skrivit en artikel om den HÄR.

    Det är en komplicerad fråga. Men det är mycket bra att bildberättande och barnkultur debatteras på landets kultursidor!