Laddar inlägg…
  • Processen med att göra en bok

    juliathorellHär med en bild från den egna barnboken

    Just nu är jag inne i processen med att göra en bok. En ganska svår och långsam process, men samtidigt extremt rolig och givande.

    Jag skriver ner, varje dag, hur jag jobbar. Som en arbetsdagbok ungefär. Det är för att jag har kommit på att jag blir mer effektiv och får syn på mitt arbetssätt på det viset. Så hur gör man då för att få klart en bok på bästa sätt, och ha roligt under tiden? Det är en fråga som jag har grunnat mycket på. Jag har fått två böcker publicerade hittills, har medverkat i ett antal andra böcker och illustrerat min första barnbok som släpps i augusti. En sak som jag har lärt mig under dessa år är att det som skiljer dom som publicerar böcker från dom som bara drömmer om att publicera böcker men aldrig gör det är inte talang eller förmåga utan ENVISHET. Ren och skär envishet.

    En annan sak som har slagit mig är att för att kunna behålla den uthållighet som krävs så måste man någonstans tycka att det är det roligaste som finns, att göra berättelser. Jag känner en person som fick en bok publicerad på Bonnier för många år sedan. Han hade länge drömt om att bli författare och slet med boken under lång tid, innan den blev publicerad. Han var nöjd och stolt när den äntligen blev klar. Men han beskrev arbetsprocessen som väldigt plågsam, han hade inte roligt en enda gång medan han skrev boken, hade bara ångest. Det enda han ville var att bli klar och få ut den. Det blev aldrig någon mer bok för honom.

    Det är såklart arbetsprocessen inte bara är rolig. Som Virginia Woolf skriver om i Ett eget rum: det går långsamt, man möter en vägg varje dag som man måste ta sig över, man är ensam i sitt arbete, ingen ber en göra boken. Förutsättningarna kanske inte är dom bästa, dom är aldrig dom bästa, man vet inte om man kommer att tjäna några pengar på det man gör och man har andra deadlines, jobb och familj att sköta samtidigt.

    Trots det är det NÅGONTING som får en att fortsätta varje dag, någonting som är magiskt när man väl hittar det och som knappt går att beskriva.

    Tiden står blick stilla. Livet vibrerar. Det känns meningsfullt. Inte bara det, det känns som det meningsfullaste, om ett sådant ord hade funnits. Det är det roligaste, mest givande och mest spännande som finns att göra, enligt mig. I mitt fall att teckna berättelser. Att försöka hitta det som känns äkta, beskriva det, fånga det så att det känns på riktigt. Att få skapa en egen värld, där man styr och ställer. Att få ställa till rätta. Att få berätta om det allra svåraste. Att säga det som ingen har sagt förut. DET, är processen med att göra en bok, för mig.

    Så för att återkomma till hur man gör en bok på bästa sätt och har roligt under tiden, det första är att hitta ENVISHETEN och LUSTEN, till att berätta historier. Jag tänkte skriva lite mer om mitt arbetssätt i ett annat inlägg, hur jag delar upp dagarna och sätter upp mål och delmål för olika böcker.

  • Jag sitter i juryn till årets Kolla!

    jury_bild21-456x322Kolla2014_widget

    Jag sitter i juryn till årets Kolla!-tävling i kategorin Illustration. Så himla kul! Dom bad mig svara på lite frågor på sin hemsida och bidra med en misslyckad bild jag gjort. Tema för årets tävling är nämligen ”Mod och misslyckande”. Det var inte så svårt att hitta. Hur många misslyckade jobb och projekt har inte jag gjort? Men, det är en del av jobbet försöker jag tänka. Ska länka till det när det dyker upp.

    Tävlingen är hur som helst öppen nu, ser fram emot alla spännande bidrag!

  • Liten Skär och alla små Brokiga – en film som gör mig arg

    Liten-Sk_r-och-alla_967244cIllustration: Stina Wirsén

    Det har blåst upp en stormig debatt kring Stina Wirséns animerade barnfilm Liten Skär och alla små Brokiga. Jag reagerade med magen när jag såg bilden på filmens huvudkaraktärer första gången, blev arg och upprörd. Filmens karaktär Lilla Hjärtat är tecknad på ett stereotypt och rasistiskt sätt som man får gå tillbaka till femtiotalet för att hitta en motsvarighet till. Kolsvart i hyn och med skrämmande ögonvitor utan pupiller skiljer sig karaktären nämnvärt från dom andra, mer gulliga.

    Genom att reproducera den här typen av rasistiska stereotyper i barnfilm befäster man skillnaden mellan olika barn, istället för att avdramatisera den (vilket hela syftet med filmen var om jag har förstått det rätt). Det är enligt mig en av illustratören viktigaste uppgifter att INTE föra vidare rasistiska och sexistiska stereotyper, utan att alltid ifrågasätta och vara medveten om vilken bild det är man förmedlar.

    Stina Wirsén är en av våra mest välkända illustratörer och jag hade henne som mycket uppskattad gästlärare på Konstfack. Jag gillar verkligen hennes grejer men förstår inte riktigt hur hon tänkte med den här karaktären. Något måste ha gått snett i bildkommunikationen eftersom så många blivit upprörda. Min professor Joanna Rubin Dranger har skrivit en mycket bra artikel om filmen HÄR och min lektor Ann Forslind har tillsammans med Gunna Grähs skrivit en artikel om den HÄR.

    Det är en komplicerad fråga. Men det är mycket bra att bildberättande och barnkultur debatteras på landets kultursidor!