”Hur gick det här till då? Känner mig ivägsvept tillbaka till min barndoms sjuttiotalslitteratur så snart jag slår upp Julia Thorells bilderbok Julias värld. Fyraåriga Julia vaknar i sin säng, en stor samling kuddar i glada färger som ligger direkt på golvet, inramade av gröna växter.
Hon sätter sig upp och den nya dagen annonseras av en veritabel solchock genom fönstret. På väggen hänger Che Guevara, från taket drömfångare och på borden trängs halvsmälta stearinljus. Runt omkring bostaden – en trähusvagn – står fler små hus, en del med halmtak, andra uthusliknande, med brädlappar staplade mot väggarna. Fladdrande tvätt och en hängmatta kompletterar bilden av ett gemensamt boende i en anda av tillbaka till naturen.
Men det är inte bara rekvisitan som försätter mig i barndomsstämning, utan själva den konstnärliga tekniken; det är något med penndragen, som är så tydliga och uttrycksfulla men ändå mjuka i de färgglada formerna.
Fint och smittande är det hur som helst, och historien om Julia likaså. Hon kan ses som en yngre version av flickan i Thorells serieromaner för vuxna, där debuten Juni beskrev en inte helt okomplicerad uppväxt i hippiemiljöer. Men nu använder Thorell sitt eget namn och låter sitt alter ego kliva orädd ut i det fria, eftersom hon inte hittar någon annan människa. Men utomhus finns heller ingen – ett helt uppslag visar en förtjusande vy över den lilla boplatsen som dock är totalt renons på mänskligt liv.
Trots mysigheten går tankarna något åt zombieapokalypshållet, men Julia har inga sådana farhågor, det enda som besvärar henne är bristen på lekkamrater. Det dilemmat löser hon dock raskt själv. Finns det ingen kompis får man uppfinna en. Och eftersom ingen kan leka med henne, så ritar hon Ingen, som får liv och blir en mycket god lekkamrat.
Det händer mycket på bilderna under leken; Julia och Ingen kan växa och krympa efter omständigheterna, en lek med mod, identitet och maktbalans.
På insidan av pärmen finns en karta över omgivningarna som man kan försjunka i efter läsningen för att se var de två har varit.
Till sist kommer det några vuxenben in i bilderna, så Julias Ingen får slinka iväg. Bristen på vuxennärvaro kunde i en annan kontext varit en nog så skräckframkallande social komplikation, men detta är en humörhöjande berättelse med fokus på en typ av elastisk fantasi, som ger stöd och kraft åt en fyraåring sinne. Och framför allt nöje.”
Stina Nylén, GP
